Tuija Nieminen Kristofersson
Tuija Nieminen Kristofersson nacida el 4 de diciembre de 1955 en Finlandia, pero se trasladó en 1971 a Olofström en Suecia, es una escritora, poeta e investigadora en el trabajo social.
Bibliografía
Vänner, besökare, kontaktombud 1992, Blekinge FoU-enhet
Att åldras i ett främmande land 1993 Blekinge FoU-enhet
Hägerns öga 1993 (diktsamling) Studiekamraten
Björnboken 1995 (diktsamling) Studiekamraten
Dikt i D:ets mage 2000 (diktsamling) Bonniers
Krisgrupper och spontant stöd 2002 (avhandling) Socialhögskolan, Lunds universitet
Någon gång regn i Ngorongoro 2004 (diktsamling) Bonniers
Trilogi 2006 (innehåller tre diktsamlingar: Någon gång ...Spättan och stjärnan,Lammbilder) Bonniers
Låt inte spindelväven växa i ditt hjärta – en forskningscirkel om poesins verkan för sjuksköterskor i palliativ vård 2010 med Margareta Rämgård FoU Skåne
Scharlakan 2013 (diktsamling) Bonniers
Participación en antologías
Olofström som dröm och verklighet (1983) en tävlingsantologi red. CJ Charpentier. Kulturnämnden och skolstyrelsen i Olofström i samarbete med Författarcentrum Syd
Södra Magasinet 1987 Skånes Författarsällskap/Förlags AB Wiken
Runo kasvaa maasta – valikoima kilpailurunoja (1991) red. Liisa Salo, Lahden Runomaraton ry Finland
Kaukaa tulleet/Fjärran komna – Ruotsinsuomalaista runoutta-Sverigefinsk poesi (1992) tillsammans med Hanna Korjus och Ritva Myllykangas. Kirjakone-Ruotsinsuomalaisen kirjallisuuden tukiyhdistys-Stödföreningen för sverigefinsk litteratur
Työn runo puhuu (1992) red. Kaija Viljakainen,Tuija Kakko, Lahden työvoimatoimiston henkilöstöyhdistys ry, Finland
För Sarajevo! En litterär antologi i solidaritet med en belägrad och våldtagen stad i Europa (1993) red. Thomas Nydahl, Studiekamraten
Bild och Ord – författare möter konstnärer (1998) Kamras & Kamras, Galleri Kamras
Det Nya Landet – 44 författare, 12 bildkonstnärer (1998) Lindelöws bokförlag
Där vägarna börjar – en antologi med författare från Barentsregionen (1999) red. Valery M Lemesov, Barents Publisher
På andra sidan bron/På den anden side (af) bron – samtida dansk-svenska texter (1999) red. Liljenberg, Bengtsson, Landen, Reusch, Sørensen. Förlag Kolibri AB/Danskt-Svenskt Författarsällskap
Upptäcktsverket – del i av det nationella millennieprojektet Tidsdokumentet (1999) genomfördes av Chalmers Tekniska Högskola på uppdrag av Millenniekommittén, www.tidsdokument.org
Den svenska högtidsboken (2000) red. Göran Palm, Marie Lundquist, Carl-Johan Kleberg En bok för alla och Humanisterna
Livsformer/Life Forms (2009) red. Sara Arrhenius och Magnus Bergh utgiven i samband med en utställning med samma namn på Bonniers konsthall hösten 2009, Bonniers
Mujeres en el Norte – trece poestas suecas (2011) 13 svenska kvinnliga poeter red. och övers. René Vázquez Díaz. Devenir, Madrid
32/2011 – antologi med 32 poeter från 2000-talet (2011) red. Gassilewski, Hallberg, Nyström, Sundin. Bonniers
Premios y distinciones
1996 – Bromölla kommuns kulturpris
2000 – Kallebergerstipendiet
2000 – Guldprinsen
2000 – Region Skånes kulturstipendium
2002 – Stipendium från Samfundet De Nio
2003 – Kulturpris från Kulturfonden Sverige-Finland
2005 – Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare
El oso yace boca arriba
El oso yace boca arriba con las patas traseras humeando, el hocico negro húmedo aún, huellas de sangre en la tierra, los perros ladrando, se acercan, gruñen, saltan como lo hacen los perros cazadores cuando olfatean la sangre de un oso. El ojo del oso ya no los ve ni ve la alegría del cazador, sólo mira hacia lo más hondo de su bosque, su bosque de moras boreales. Cuando un oso muere, su alma huye volando con alas de helechos amarillos en el calor que se hace más fuerte. El aire tiembla, vibra, el agua mana detrás de las rocas, y un mar brillante brota y encandila, fluye, corre al fin a través de la pata herida.
Tuija Nieminen Kristofersson en El libro de los osos (1995), incluido en Mujeres en el Norte. Trece poetas suecas (Devenir, Madrid, 2011, selec. y trad. de René Vázquez Díaz).
O pararse delante de un cuadro en el museo
O pararse delante de un cuadro en el museo
y viento, nubes sobre el mar hace cien años
la dureza de la vida, botas de cuero, el rostro de ella de perfil
y él huyendo del murmullo que lleva dentro, hacia nuevas imágenes
de un marido, una mujer y un niño de otros.
Tuija Nieminen Kristofersson en El libro de los osos (1995), incluido en Mujeres en el Norte. Trece poetas suecas (Devenir, Madrid, 2011, selec. y trad. de René Vázquez Díaz).
Tú que tienes instinto para comer hormigas
Tú que tienes instinto para comer hormigas y abejas, tú que sabes pescar salmones, desenterrar raíces y vagar millas y millas, tú que vives el periodo de celo y escondes, durante todo el verano, el óvulo fecundado en el pliegue rojo de tu cuerpo para que crezca mientras duermes, y al fin lo pares ciego y con manchas blancas en el pescuezo, pequeño como una ardilla que chupa fuerza de tu calor enorme, a ti te fue dado el poder de ser la osa originaria, entera y verdadera hasta que te disparó el pensamiento del hombre.
Yo, un ser humano, rezo y rezo, pruebo la fe y la teología, la teoría y la liturgia, pero la santidad me huye, la quietud no llega, pulso todos los números del código, tres, cuatro, doce pero el portón no se abre.
Yo sólo te veo en la pantalla de la TV, o en un viejo grabado de la escuela, yo leo artículos y sé que mis antepasados te mataban. Nunca te he visto viva, y no obstante creo en tu existencia.
Tuija Nieminen Kristofersson en El libro de los osos (1995), incluido en Mujeres en el Norte. Trece poetas suecas (Devenir, Madrid, 2011, selec. y trad. de René Vázquez Díaz).
Sauces, o la vida es un país que viaja.
Cómo él pescó un lucio con una carnada
cómo ella mató el pez con una piedra
cómo lo escamaron juntos hasta encontrarle el corazón
cómo se estremecía y se estremecía la carne enrojecida
entre los dedos de ella brillando de escamas
y cómo todo cupo en el puño ancho y grande de él.
Tuija Nieminen Kristofersson, de Mujeres en el Norte (Devenir, 2011).
Tuija Nieminen - Kristofersson. Foto: Kenneth Ruona
Tuija Nieminen Kristofersson: Scharlakan (Albert Bonniers förlag)
Från krigens Finland, från de hårda liven, nöden och sjukdomarna återvänder hon diktvägen till sitt eget, samtida Sverige. Den bro hon bygger förenar då och nu, men den förenar också öden och släktskap. Hon stiger ner i det förgångnas generationer och rör sig där med samma lätthet som den som faktiskt var kött och blod då. I skikten av mödrar, fäder, och i deras tur andra mödrar och fäder – de som skulle bli mormor och morfar, farmor och farfar, går hon liksom för att inventera och skriva fram deras öden.
Kanske är just detta huvuduppdraget, att i skrivandet finnas till, förfluten eller samtida:
”scribo, ergo sum/
att finnas till för att de andra funnits före/
utan dem blev ingen till/
sammansmälta celler i kammarnatten/
sommar vid vida strida insjövatten/
och blev början till ett senare skede/
skärmen skenet himmelsblå kanal/
ut i skrifternas strömmar/
filer och mappar öppnade förlorade/
program som inte svarar luckor/
du tätar dem med din handstil/
sakta stavar du mitt namn”
Det jag här citerar – en central dikt för förståelsen av samlingen – kommer långt fram i boken. Inte heller krigens Finland kommer först. Det gör den svenska samtid som är Tuija Nieminen Kristoferssons. I sin sjunde bok, Scharlakan, öppnar hon med de fasansfulla bilderna av bilolyckan som kunde ha kostat henne livet. Att ängeln här är ett genomgående tema är ingen tillfällighet. Att hon överlevde var varken mer eller mindre än ett mirakel. I diktform kommer också den allvarliga skadan fram, namngiven: Hangman´s fracture. Man behöver bara ange den och sedan får läsaren utforska den djupare innebörden.
Bokens omslag är Annika Ekdahls Anatomisk plansch över en ängel från 1995, som hänger på Blekinge museum. Med sin bedrägliga skönhet – inte minst skapar den varma mörkt röda bakgrunden en sådan – lockar den mig till en läsning som omedelbart väcker mig till medvetande om något helt annat. Inte är det skönhet! Det är snarare en poetisk bild av den sköra människan och den tunna, tunna linje som skiljer hennes levande från döden.
Modern blir senare berättelsens scharlakan, sjukdomen som gjorde henne döv:
”Febern steg dag för dag, du frös, du svettades, den blev din eld/
de flammande kinderna, smultrontungan, stel och svullen/
hur bakterierna spred sig i halsen och i mellanörat, förökade sig skräcken/ smittan från gård till gård. Eldkoppor, din kropp var som doppad i karmosin/scharlakan.”
Men oavsett hur gripande berättelsen än är, så återvänder jag – med bävan – till bokens första längre svit. Jag tänker på att ämnet för den sviten påminner mig om att boken aldrig hade funnits om inte ängeln, läkarvetenskapen och poetens egen livskraft i en stor gemensam ansträng återfört henne till livet. En sådan läsning gör mig också själv medveten om hur små marginalerna är. Livet, detta enda vi har, skrivandet och läsningen, själva fundamenten för anständigt och eftersträvansvärt liv. Vi må vara blinda, döva eller lida av andra svåra handikapp, men inne i oss formuleras hela tiden orden. Att tänka på detta i läsningen av en ny diktsamling är för mig något stort. Det påminner mig också om poesins betydelse.
.